Som ni vet så blev jag inlagd några dagar innan Bella kom, detta berodde på att jag föder snabbt. När bebis väl ska ut så går det fort. Däremot låg vi inne nästan en hel vecka och hoppet om att bebis skulle komma ut började försvinna. Vi hade kontakt med förlossningen eftersom jag blivit lovad en igångsättning om ingenting hände, som aldrig verkade bli av. Tisdagen den 7e hade förlossningen bestämt att vi skulle ringa och höra om det fanns tid för att sätta igång mig. Vi ringde in vid 9.00, 13.00,15.00 och sista gången 17.00. Då fick jag prata med en surpuppa (bokstavligt talat), efter samtalet bröt jag ihop och sa åt maken att nu tänker jag inte ringa en gång till. Det var ju trots allt förlossningen som bett mig höra av mig hela tiden. Och så får jag ett sådant bemötande. Så jag gav upp, tänkte att bevis får komma när den kommer, stängde av alarmen, hade filmkväll och somnade sedan.
Dagen därpå dvs den 8 februari vaknade vi vid 10.00 av att min telefon ringde, förlossningen tyckte vi skulle komma in på koll vid 11.00. Vi kom dit och fick komma in på ett rum. In kommer läkaren, klappar ihop händerna och säger "vi hade tänkt se till att det blir barn nu".
Så av med kläder, på med förlossnings skjortan och upp på britsen. Då är jag öppen 4-5cm men utan värkar såklart.
11.04 tar barnmorskan hål på hinnorna, samtidigt som den studerande barnmorskan sätter infart/utfart på min hand, vilket som misslyckas tre ggr så hon väljer sedan att sätta i andra handen. De kör en ctg samtidigt och sedan blir vi lämnade själva på rummet.
11.50 tycker de att he gå för långsamt, mina värkar ville inte komma igång. Så de beslutar att sätta in värkstimulerande dropp och de sätter de på det lägsta (24ml/t), vid
12.10 höjer dem det till 48ml/t). Efter den höjningen ställer jag mig upp och gungar på höfterna. Och innan jag ställer mig upp kollar de även hur öppen jag är, 6cm. Nu börjar även bebis sjunka ner mer, just nu ovan spine
Kl 12.33 sätter mina värkar igång på riktigt och börjar kännas väldigt mycket, väljer att lägga mig ner och börjar med lustgas 12.37.
Vid 12.40 är jag öppen 7cm och droppet höjs till 120ml/t. Bebis har nu sjunkit ner till vid spine!
Bebis hjärtljud blir svåra att mäta samt att bebis inte riktigt vill komma ner i bäckenet sista biten, så 12.42 får jag snällt hoppa över på vänster höft.
Sen går allt väldigt fort, 12.55 sätter krystvärkarna igång och hela min kropp skriker lägg dig på rygg, så jag i princip kastar mig över till ryggläge och drar upp mina ben mot mig. De kikar snabbt, nu ärre nära 9cm och bebis är nedom spine!
13.03 tittar de igen, 10cm och bebis har sjunkit ner helt i bäckenbotten!! Och så snor de lustgasen av mig och jag sätter igång och krystar. Vid sista krystningen, dvs när axlarna ska ut och bebis ska göra det berömda varvet, så får vår studerande barnmorska problem med att vända på bebis och vår ordinarie barnmorska bokstavligt talat knuffar undan henne och tar över.
Sen kommer ploppet och bebis kommer ut, närmare bestämt 13.07 får vår underbara lilla Bella se världen för första gången.
Maken får tillbaka sin röda hand som jag legat och klämt i allt vad jag hade under varje värk. Hahah stackarn var röd några dagar efteråt till och med.
Några minuter senare kommer moderkakan också, "hel och fin". Och vår studerande barnmorska syr två små fina stygn utvändigt, sådana skönhetsstygn.
Efter det kommer vårt förlossningsfika in och strax efter fikat ber jag om att få gå på toa (drack seriöst två liter saft under förlossningen, då jag blev såå himla torr i munnen av lustgasen) och duscha. Under tiden jag duschar och byter om, väger dem och mäter bebis.
4015g och 51cm perfekt bebis!
Vid 15.00 får vi komma över till BB och vi ber direkt om att få gå över till patienthotellet, så efter en undersökning av Bella så får vi äntligen 21.45 gå över till patienthotellet. Vi valde att stanna kvar till den 10e för att ta alla prover som behövs för att bli utskrivna, så efter pku testet checkade vi ut från patienthotellet och åkte hem till våra älskade kids
Två bilder från patienthotellet och de nedanför är när vi är påväg hem
Första bilden jag tog på Bella 👆🏻 och första bilden maken tog på Bella 👇
Som helhet är jag nöjd med förlossningen, jag var på sjukhuset och vi båda mådde bra. Det var viktigast för mig!
Är dock inget stort fan av det värkstimulerande droppet då det bara ser till att värkarna kommer tätare och gör mer ont (för mig), men det gick bra! Däremot kan jag inte påstå att den första veckan som fyra barnsmamma var underbar på alla sätt och vis! Allt var så perfekt, FÖRUTOM mina eftervärkar. Pjuuh de tre första dagarna kändes det som att jag skulle föda igen. Hade eftervärkar med Ailin också och de var nog jobbiga, men dessa med Bella tog priset! Som tur är så ger även det med sig och istället hade jag extra mycket tur och slapp såriga bröstvårtor. Det om något är nå att hurra över!
