Var beräknad den 19 februari, men det kom ingen bebis då.
Vi hade dock fått en tid till sunderby sjukhus den 20:e, för att kontrollera mig.
Hade högt blodtryck och ständig huvudvärk.
Så på morgonen den 20:e åkte vi iväg till Sunderbyn, vi tog med oss alla sakerna i fall att.
Vi väntade oss inte att någon bebis skulle komma då.

Vi fick komma in till en doktor Elisabeth tror jag hon hette. Hon undersökte mig och sedan visade det sig att jag var öppen 4cm. Hade dock inga värkar, så de bestämde att de skulle sätta igång mig. Sagt och gjort de förde in ett piller i mig vid 10.30. Jag minns så väl att hon sa: Imorgon har ni nog eran bebis i famnen! Vi fick sedan gå runt lite grann, så vi passade på att ringa de närmaste. Dock hann vi juss och pass gå ner till kiosken innan jag började få värkar. Kl 11.00 befann vi oss på förlossnings sal 1 och sedan kallade vi på BM.
Lite roligt var det med denna BM, hon var danska så jag förstod ungefär hälften av vad hon sa och när hon kollat min ctg kurva, så fes hon och sedan kom hon aldrig mer tillbaka.
Kul tycker jag!

Men vid kl 14.00 hade jag ordentliga värkar och började då med lustgas, men blev mest irriterad över att jag inte riktigt kunde klura ut när jag skulle andas in lustgasen.Vid det tillfället fick vi även en ny BM som hette Maria och hon hade även med sig en studerade som också hette Maria. Vid kl 15.15 började jag fråga efter ryggmärksbedövning, men det var krångel med narkos läkaren. Och i samma veva tog de hål på min fosterhinna. Narkos läkaren kom inte förän vid 15.40 och kl 15.45 hade jag fått den. Hann dock inte ha den så länge, för kl 16.05 fick jag riktiga krysvärkar och efter tre krystningar så låg William på min bröstkorg. Så underbar känsla, den lyckan!





Den 20:e februari kl 16.15 kom William Sven Marius Persson till världen.
Han vägde 3430g och var 49 lång, helt perfekt alltså!


Jag var väldigt nöjd med hela förlossningen, det gick fort och någon större smärta hade jag aldrig. Och barnmorskorna vi hade var riktigt trevliga och snälla, bättre barnmorskor får man leta efter. Jag var dock väldigt förvånad att det gick så fort och att det inte gjorde så ont. De som man pratat med innan, hade ju sagt att det skulle göra så ont. Ja, förutom Henny då  :D












/ Inger