Jag gick över hela 15 dagar, suck! De dagarna var inte nådiga.

I alla fall så fick vi en igångsättnings tid fredagen den 14 december i sunderbyn, vi sov dåligt under natten bägge två. För vi tänkte hela tiden "imorgon händer det", men ikket! När vi kom till sunderbyn så gjorde dem en ctg kurva på mig och ett ultraljud för att se hur mycket fostervatten som fanns kvar, tydligen fanns det nog mycket vatten så de beslutade att INTE sätta igång mig. Jaha?! Vi åkte hem igen med besvikelsen över detta, jahapp då får vi vänta ännu längre tänkte vi.

 

 

 

Gick och la mig kring 00.00/00.30 tiden den fredagen, sov hela natten ostört och vaknade just innan 9.00. Tänkte att gogubben skulle få sova längre, så jag gick och la mig på soffan och såg på tv. Klockan 10.08 skrickade jag iväg ett sms till min mor och frågade "vad mitt lilla hjärta gjorde?" (hon var barnvakt åt William) Strax efter jag skickat iväg smset kände jag en molnande känsla kring blygdbenet/magen, ont gjorde det inte heller, så jag tänkte inte mer på det och fortsatte se tvn.

 

Några minuter senare känner jag det igen och bara någon minut efteråt kommer det en till och den tredje kändes ändå (inte så ont att man vill gråta, men det kändes). Började fundera på om det var på g och just efter det kommer det en värk igen och då går jag till gogubben, väcker honom och ber honom stiga upp för att sen komma och "klocka" värkarna, så vi ser om det är på g eller ej. Jag satte mig i badkaret medans han började klä på sig och så.

 

Ber honom hämta en alvedon eller två. Tar dem och sedan sätter sig gubben på toalocket och börjar klocka, men jag glömmer hela tiden bort att säga när de tar slut. Till slut säger jag att han får ringa till sunderbyn och fråga om vi ska komma eller ej. Till svar utav sunderbyn fick han "ja, ni kan ju börja köra om en stund". Okej! Så jag steg upp ur badet, fick en värk just när jag klev upp så halv ramlade (men som tur var så stod gubben i badrummet och hann ta emot mig). Så! då var den över, gick till sovrummet och började leta reda på några kläder. Satte mig ner på sängen och tog på mig sockarna, samt en tröja. Började dra på mig trosor och byxor men de stannade vid knävecken eftersom att där fick jag en ordentlig värk. En sådan som fick mig att börja tänka "men va fan, ska jag åka bil med detta". Just efter den tanken kom en till ordentlig värk och då hör jag mig själv säga "Gubben, jag kommer inte kunna ta mig till bilen och inte heller åka till sunderbyn". Va! Säger gubben och kommer in i sovrummet. Ja, där ligger jag i sängen halverst i fosterställning med byxorna nere vid knävecket och säger "du får nog ringa sunderbyn igen".

 

 

Men det tyckte inte gubben, han ringde 112 istället och då blev jag förbannad på honom (för jag behövde minsann ingen ambulans, tyckte jag). Han öppnar samtalet med "Hej, jag har en jätte gravid kvinna här". Personen i luren säger något i stil med "jasså, hur gravid då?". Och gubben svarar "Så gravid man bara kan bli". Sedan försvann jag in i mig själv eller vad man ska kalla det. Har inget minne utav det förän gubben ropar "Vill du trycka på?" från hallen samtidigt som han pratar med någon från arvidsjaurs vårdcentral i luren. Neejdå, inte ännu svarar jag och just då kommer en ännu ordentligare värk och då ropar jag "Ja, nu vill jag nog trycka på". Jaha okej, säger gubben och pratar sedan vidare med personen i telefonen. (Detta samtal tar inte många minuter, men i mitt huvud tar det minst tjugo min).